När Naturen lärde ut visdom om mig själv!

Jag var ute och gick och fastnade med blicken på ett träd som var väldigt vackert. Trädet hade inga fel eller skavanker. Det var helt perfekt och stod i solen i höstskrud. Jag njuter verkligen av att titta på trädet. Trädet hade perfekt stam och var väldigt vacker i grenverket av bladens alla nyanser som lystes upp i solen.

Sen vänder jag blicken och ser ett helt otroligt träd som var knotigt och fullt med ihåligheter och utväxter. Jag står precis handfallen och tittar på trädet. Detta träd var inte bara vackert. Trädet väcker min nyfikenhet. Jag dras mot trädet och vill ta på det. Detta träd är helt UNIKT! Den poppar ur mängden av alla träd och syns. Jag blev väldigt intresserad av att titta närmare på trädet.

Visst är perfektion som vi ser det vackert men det gör det inte intressant eller UNIKT.

Helt plötsligt får jag ett AHA moment! Skit så klart att det är så….

Det som gör något eller någon intressant eller UNIK är de delar som vi skäms för mest. Det som inte stämmer med perfektionism. Det är dessa delar som väcker andras nyfikenhet och intresse. Det som gör mig helt UNIK. Nu inser jag att jag är UNIK och när jag omfamnar de saker jag gillar minst hos mig själv. Det är då jag blir intressant och väcker nyfikenhet. Jag står där och tittar på trädet och känner mig så tacksam för vad jag fått lära mig av träden.

Jag blir helt rätt när jag är mig själv och lyser i min egen kraft och kärleksfullt ser på mig själv med alla skavanker och tillkortakommanden. Jag är intressant och UNIK och vacker när jag står där i solen och omfamnar mig själv för den jag är. Träden lärde mig att acceptera mig själv för den vackra och unika individ som jag är. Nu ska jag bara vara mig själv!